Mindre än två veckor kvar och då brakar det loss uppe i Bangkok
Tiden går fort när man har roligt och nu är det mindre än två veckor kvar tills vi ska åka hem. Rimligen borde flygplatsen vara öppen igen tills dess annars blir det väl en del meck för att komma hem igen...
Aj!
Idag har Karl fått stifta bekantskap med den thailändska tandvården...
En övertrött och lätt speedad fyraåring dök med huvudet och framtänderna före ner i golvet igår kväll. Efter tjugo minuter hade blodet sluta rinna och Karl lugnat ner sig så pass att vi kunde konstatera att tänderna var något sånär på plats. Det största blodflödet kom av ett rejält bett i tungan. Efter en rejäl stunds vrål, gråt o hick somnade han en timme senare, lille putten.
I morse fick vi (med visst bistånd av trädgårdsmästaren som kan lite engelska) kontakt med en tandläkarklinik i Prachuap. Samma trädgårdsmästare samt vakten och ett par av städerskorna fixade med gemensamma krafter fram en taxi åt oss och en kvart senare var Karl och Toya på väg till stan.
Jajemensan, chauffören visste visst vart vi skulle när jag frågade honom. Vi klev intet ont anande av taxin inne i P, men jisses vad folk det var på kliniken... Vi hade hamnat på sjukhuset!
Vid informationsdisken försökte de få mig att fylla i journalpapper på Karl, men efter att jag ett tag envisats med att fråga efter "Dentist" och ""Doctor Natapong", peka på Karls tänder och på andra sätt visa att han inte alls var speciellt sjuk, klarnade det. Tur att jag hade med telefonnumret till tandläkarkliniken, för när det var när infopersonalen ringde det som de förstod vart vi hade tänkt oss. Hon försökte förklara var Dr Natapongs klinik låg, men hennes ansträngningar var ganska förgäves, då min thailändska är obefintlig. Till slut fick jag några ord skrivna i min anteckningsbok och med hjälp av dem hittade chauffören rätt klinik...
Puh! Väl på plats fick vi vänta tre kvart eller så innan vi fick träffa doktorn. Det var en toppenkille som både tog sig tid att vänta ut Karl (som inte var så himla pigg att visa tänderna) samt pratade engelska (nåt man verkligen inte kan ta för givet här). Vi fick smärtstillande med oss hem, mycket mer var inte att göra. Framtänderna sitter lite löst, men växer troligen fast igen. Kanske har tandanlag under skadats, får röntga hemma i Skärblacka.
Taxan hos tandläkaren hamnade på 50 bath (12 kr...), medan taxin sprang upp i 800 bath (170 kr). Inget direkt att bråka om, då K o jag hade en sjusitsig minivan m privatchaufför som stod o väntade utanför tandis...
Att Karl sen fick en sticka i fingret när han körde racer med sin nya, stora polisbil (tröstpresent...) har ju inte bättrat på humöret idag. Dessbättre kunde vi få bort den efter ett par timmars lirkande och milt våld.
Här är stickan äntligen borta och humöret på topp!
Nu ikväll har han kommit på knepet att tugga bara med kindtänderna, efter att vi lockat med favoritfika: thailändska munkar. Två och en halv sån till kvällsmat bör hålla honom mätt till i morgon bitti...Det i kombination med ytterligare en tröstpresent, ett militärtåg köpt på onsdagsmarknaden gör att han är sitt vanliga glada jag igen. Mutor, mutor!
Det kan vara lite svårt att äta med bara kindtänderna. Konstigt nog gick munkar bättre än potatismos, hur det nu kan komma sig ;-)
Har ni åkt med den hela vägen hit?
Att namnge ett barn eller fordon är inte alltid så lätt men för vår MC med sidovagn föll det sig naturligt att få namnet "Ap-Tucken"! Vår ap-ätne trotjänare tog oss förra lördagen återigen till Burmas gräns där det var marknad.
Peter handlar lunchmat
När vi satt och åt lunch i vårt fordon kom det fram en svensk familj och började prata. De började konversationen med "Har ni åkt med den hela vägen hit?"... Med tanke på att det bara är drygt två mil och Ap-Tucken är en 125:a med 11 friska hästar så upplevde vi det inte som någon direkt bedrift. Dock är vi ju ganska luttrade sedan turerna på Lanta och apberget mm så vanliga turister ska nog hålla sig borta från liknande äventyr, ungefär som "don't try this at home, we're professionals!" fast Thailand....
I övrigt sen sist!
En dag förra veckan åkte vi till Waghor Aquarium, som ligger runt en mil härifrån. Där fanns olika fiskar att titta på, samt en stor tank där det bland annat simmade hajar. Höjdpunkten var när en dykare matade djuren. De verkade faktiskt rätt mätta och ointresserade av småfisken han försökte truga på dem. Man fick inte fota med blixt därinne, så många bilder har vi inte att visa.
Snabb och riskfri dykutflykt...
En fin fontän utanför akvariet.
Lekstund innan akvariebesöket!
Saker man kan finna efter vägen här i krokarna!
Andehus i stor mängd. Fabrik eller andehusaffär kanske?
Bananplantor med en och annan klase kvar på.
Även runt palmerna behöver det uppenbarligen plöjas.
Här är mat-tucken som brukar åka omkring här i byn. Se grillen till vänster. Medan vi åkte bakom hann kycklingbitarna på den vändas ett par gånger.
Aj!
Idag har Karl fått stifta bekantskap med den thailändska tandvården...
En övertrött och lätt speedad fyraåring dök med huvudet och framtänderna före ner i golvet igår kväll. Efter tjugo minuter hade blodet sluta rinna och Karl lugnat ner sig så pass att vi kunde konstatera att tänderna var något sånär på plats. Det största blodflödet kom av ett rejält bett i tungan. Efter en rejäl stunds vrål, gråt o hick somnade han en timme senare, lille putten.
I morse fick vi (med visst bistånd av trädgårdsmästaren som kan lite engelska) kontakt med en tandläkarklinik i Prachuap. Samma trädgårdsmästare samt vakten och ett par av städerskorna fixade med gemensamma krafter fram en taxi åt oss och en kvart senare var Karl och Toya på väg till stan.
Jajemensan, chauffören visste visst vart vi skulle när jag frågade honom. Vi klev intet ont anande av taxin inne i P, men jisses vad folk det var på kliniken... Vi hade hamnat på sjukhuset!
Vid informationsdisken försökte de få mig att fylla i journalpapper på Karl, men efter att jag ett tag envisats med att fråga efter "Dentist" och ""Doctor Natapong", peka på Karls tänder och på andra sätt visa att han inte alls var speciellt sjuk, klarnade det. Tur att jag hade med telefonnumret till tandläkarkliniken, för när det var när infopersonalen ringde det som de förstod vart vi hade tänkt oss. Hon försökte förklara var Dr Natapongs klinik låg, men hennes ansträngningar var ganska förgäves, då min thailändska är obefintlig. Till slut fick jag några ord skrivna i min anteckningsbok och med hjälp av dem hittade chauffören rätt klinik...
Puh! Väl på plats fick vi vänta tre kvart eller så innan vi fick träffa doktorn. Det var en toppenkille som både tog sig tid att vänta ut Karl (som inte var så himla pigg att visa tänderna) samt pratade engelska (nåt man verkligen inte kan ta för givet här). Vi fick smärtstillande med oss hem, mycket mer var inte att göra. Framtänderna sitter lite löst, men växer troligen fast igen. Kanske har tandanlag under skadats, får röntga hemma i Skärblacka.
Taxan hos tandläkaren hamnade på 50 bath (12 kr...), medan taxin sprang upp i 800 bath (170 kr). Inget direkt att bråka om, då K o jag hade en sjusitsig minivan m privatchaufför som stod o väntade utanför tandis...
Att Karl sen fick en sticka i fingret när han körde racer med sin nya, stora polisbil (tröstpresent...) har ju inte bättrat på humöret idag. Dessbättre kunde vi få bort den efter ett par timmars lirkande och milt våld.
Här är stickan äntligen borta och humöret på topp!
Nu ikväll har han kommit på knepet att tugga bara med kindtänderna, efter att vi lockat med favoritfika: thailändska munkar. Två och en halv sån till kvällsmat bör hålla honom mätt till i morgon bitti...Det i kombination med ytterligare en tröstpresent, ett militärtåg köpt på onsdagsmarknaden gör att han är sitt vanliga glada jag igen. Mutor, mutor!
Det kan vara lite svårt att äta med bara kindtänderna. Konstigt nog gick munkar bättre än potatismos, hur det nu kan komma sig ;-)
Har ni åkt med den hela vägen hit?
Att namnge ett barn eller fordon är inte alltid så lätt men för vår MC med sidovagn föll det sig naturligt att få namnet "Ap-Tucken"! Vår ap-ätne trotjänare tog oss förra lördagen återigen till Burmas gräns där det var marknad.
Peter handlar lunchmat
När vi satt och åt lunch i vårt fordon kom det fram en svensk familj och började prata. De började konversationen med "Har ni åkt med den hela vägen hit?"... Med tanke på att det bara är drygt två mil och Ap-Tucken är en 125:a med 11 friska hästar så upplevde vi det inte som någon direkt bedrift. Dock är vi ju ganska luttrade sedan turerna på Lanta och apberget mm så vanliga turister ska nog hålla sig borta från liknande äventyr, ungefär som "don't try this at home, we're professionals!" fast Thailand....
I övrigt sen sist!
En dag förra veckan åkte vi till Waghor Aquarium, som ligger runt en mil härifrån. Där fanns olika fiskar att titta på, samt en stor tank där det bland annat simmade hajar. Höjdpunkten var när en dykare matade djuren. De verkade faktiskt rätt mätta och ointresserade av småfisken han försökte truga på dem. Man fick inte fota med blixt därinne, så många bilder har vi inte att visa.
Snabb och riskfri dykutflykt...
En fin fontän utanför akvariet.
Lekstund innan akvariebesöket!
Saker man kan finna efter vägen här i krokarna!
Andehus i stor mängd. Fabrik eller andehusaffär kanske?
Bananplantor med en och annan klase kvar på.
Även runt palmerna behöver det uppenbarligen plöjas.
Här är mat-tucken som brukar åka omkring här i byn. Se grillen till vänster. Medan vi åkte bakom hann kycklingbitarna på den vändas ett par gånger.
Kommentarer
Trackback
