Return to Huay Yang water falls!
Eftersom det var så himla trevligt och fint vid Huay Yangs Nationalpark tog vi en lite mer förberedd tripp dit idag.
Förra gången stannade vi vid vattenfall nummer fyra men nu hade vi planer på att vandra ända upp till det femte och sista fallet.
Vi packade ryggsäcken med pannkakor, mjölk och vatten förutom de nödvändiga självklarheterna blöjor och ombyten, och äntrade Ap-tucken så snart Elsa hade sovit klart förmiddagsluren, strax innan lunchtid idag. Väl framme började barnen bli hungriga, så vi startade med lunch!
Elsa wawwar!
Pannkakor på väg fram!
Visa av erfarenheten hade vi oxå laddat packningen med mat till de stora mängder fiskar som finns i dammarna nedanför de olika vattenfallen. De gillade blandningen av Kellogs corn flakes och All bran plus!
Fiskmat plockas fram
Vissa av fiskarna var nästan halvvägs uppe på land i sin iver att nå godsakerna.
Vid förra besöket i nationalparken stannade vi vid vattenfall nummer fyra, men nu gav vi oss på den lite mer strapatsartade delen. Till att börja med fick vi balansera över dammens kant.
På väg över dammen
Sen vandrade vi uppåt en bit för att strax få sällskap av en guide i parkens tjänst. Han spratt snabbt upp ur sin hängmatta när vi kom knallandes, firade sig ner ett par tre meter till oss och tog täten den sista etappen. Vi gissar att han hade som uppgift att lotsa vilsna faranger rätt i geografin. Lite svårt att utröna, då vi inte kunde prata med varandra. Dock gick han före oss hela vägen fram till sista vattenfallet, hjälpte Karl vid de svåra passagerna och väntade tills vi ville gå tillbaka igen.
Väl framme vid det femte och sista vattenfallet var det dags för Karl och Toya att plumsa ut i vattnet och titta lite närmare på såväl fiskbestånd som fall.
Peter med Elsa på ryggen och vår guide i bakgrunden.
Ett kaktusträd av någon sort som vi såg på väg ner.
Fin utsikt sedan på vägen ner!
Guiden kollar att vi kommer ner helskinnade. Rätt brant var det på sina ställen.
Och så skulle vi tillbaka över dammen igen. Karl hade tungan rätt i mun!
Det var en härlig dag som tog på krafterna hos både barn och vuxna. Barnen piggade upp sig genom ett dopp i regnvattentunnan medan deras far hade det tunga arbetet att vakta dem...
En stunds barnpassande avkoppling i eftermiddagssolen. I bakgrunden ser man våra thailändska grannar kokosodlarnas hus.
Förra gången stannade vi vid vattenfall nummer fyra men nu hade vi planer på att vandra ända upp till det femte och sista fallet.
Vi packade ryggsäcken med pannkakor, mjölk och vatten förutom de nödvändiga självklarheterna blöjor och ombyten, och äntrade Ap-tucken så snart Elsa hade sovit klart förmiddagsluren, strax innan lunchtid idag. Väl framme började barnen bli hungriga, så vi startade med lunch!
Elsa wawwar!
Pannkakor på väg fram!
Visa av erfarenheten hade vi oxå laddat packningen med mat till de stora mängder fiskar som finns i dammarna nedanför de olika vattenfallen. De gillade blandningen av Kellogs corn flakes och All bran plus!
Fiskmat plockas fram
Vissa av fiskarna var nästan halvvägs uppe på land i sin iver att nå godsakerna.
Vid förra besöket i nationalparken stannade vi vid vattenfall nummer fyra, men nu gav vi oss på den lite mer strapatsartade delen. Till att börja med fick vi balansera över dammens kant.
På väg över dammen
Sen vandrade vi uppåt en bit för att strax få sällskap av en guide i parkens tjänst. Han spratt snabbt upp ur sin hängmatta när vi kom knallandes, firade sig ner ett par tre meter till oss och tog täten den sista etappen. Vi gissar att han hade som uppgift att lotsa vilsna faranger rätt i geografin. Lite svårt att utröna, då vi inte kunde prata med varandra. Dock gick han före oss hela vägen fram till sista vattenfallet, hjälpte Karl vid de svåra passagerna och väntade tills vi ville gå tillbaka igen.
Väl framme vid det femte och sista vattenfallet var det dags för Karl och Toya att plumsa ut i vattnet och titta lite närmare på såväl fiskbestånd som fall.
Peter med Elsa på ryggen och vår guide i bakgrunden.
Ett kaktusträd av någon sort som vi såg på väg ner.
Fin utsikt sedan på vägen ner!
Guiden kollar att vi kommer ner helskinnade. Rätt brant var det på sina ställen.
Och så skulle vi tillbaka över dammen igen. Karl hade tungan rätt i mun!
Det var en härlig dag som tog på krafterna hos både barn och vuxna. Barnen piggade upp sig genom ett dopp i regnvattentunnan medan deras far hade det tunga arbetet att vakta dem...
Mindre än två veckor kvar och då brakar det loss uppe i Bangkok
Tiden går fort när man har roligt och nu är det mindre än två veckor kvar tills vi ska åka hem. Rimligen borde flygplatsen vara öppen igen tills dess annars blir det väl en del meck för att komma hem igen...
Aj!
Idag har Karl fått stifta bekantskap med den thailändska tandvården...
En övertrött och lätt speedad fyraåring dök med huvudet och framtänderna före ner i golvet igår kväll. Efter tjugo minuter hade blodet sluta rinna och Karl lugnat ner sig så pass att vi kunde konstatera att tänderna var något sånär på plats. Det största blodflödet kom av ett rejält bett i tungan. Efter en rejäl stunds vrål, gråt o hick somnade han en timme senare, lille putten.
I morse fick vi (med visst bistånd av trädgårdsmästaren som kan lite engelska) kontakt med en tandläkarklinik i Prachuap. Samma trädgårdsmästare samt vakten och ett par av städerskorna fixade med gemensamma krafter fram en taxi åt oss och en kvart senare var Karl och Toya på väg till stan.
Jajemensan, chauffören visste visst vart vi skulle när jag frågade honom. Vi klev intet ont anande av taxin inne i P, men jisses vad folk det var på kliniken... Vi hade hamnat på sjukhuset!
Vid informationsdisken försökte de få mig att fylla i journalpapper på Karl, men efter att jag ett tag envisats med att fråga efter "Dentist" och ""Doctor Natapong", peka på Karls tänder och på andra sätt visa att han inte alls var speciellt sjuk, klarnade det. Tur att jag hade med telefonnumret till tandläkarkliniken, för när det var när infopersonalen ringde det som de förstod vart vi hade tänkt oss. Hon försökte förklara var Dr Natapongs klinik låg, men hennes ansträngningar var ganska förgäves, då min thailändska är obefintlig. Till slut fick jag några ord skrivna i min anteckningsbok och med hjälp av dem hittade chauffören rätt klinik...
Puh! Väl på plats fick vi vänta tre kvart eller så innan vi fick träffa doktorn. Det var en toppenkille som både tog sig tid att vänta ut Karl (som inte var så himla pigg att visa tänderna) samt pratade engelska (nåt man verkligen inte kan ta för givet här). Vi fick smärtstillande med oss hem, mycket mer var inte att göra. Framtänderna sitter lite löst, men växer troligen fast igen. Kanske har tandanlag under skadats, får röntga hemma i Skärblacka.
Taxan hos tandläkaren hamnade på 50 bath (12 kr...), medan taxin sprang upp i 800 bath (170 kr). Inget direkt att bråka om, då K o jag hade en sjusitsig minivan m privatchaufför som stod o väntade utanför tandis...
Att Karl sen fick en sticka i fingret när han körde racer med sin nya, stora polisbil (tröstpresent...) har ju inte bättrat på humöret idag. Dessbättre kunde vi få bort den efter ett par timmars lirkande och milt våld.
Här är stickan äntligen borta och humöret på topp!
Nu ikväll har han kommit på knepet att tugga bara med kindtänderna, efter att vi lockat med favoritfika: thailändska munkar. Två och en halv sån till kvällsmat bör hålla honom mätt till i morgon bitti...Det i kombination med ytterligare en tröstpresent, ett militärtåg köpt på onsdagsmarknaden gör att han är sitt vanliga glada jag igen. Mutor, mutor!
Det kan vara lite svårt att äta med bara kindtänderna. Konstigt nog gick munkar bättre än potatismos, hur det nu kan komma sig ;-)
Har ni åkt med den hela vägen hit?
Att namnge ett barn eller fordon är inte alltid så lätt men för vår MC med sidovagn föll det sig naturligt att få namnet "Ap-Tucken"! Vår ap-ätne trotjänare tog oss förra lördagen återigen till Burmas gräns där det var marknad.
Peter handlar lunchmat
När vi satt och åt lunch i vårt fordon kom det fram en svensk familj och började prata. De började konversationen med "Har ni åkt med den hela vägen hit?"... Med tanke på att det bara är drygt två mil och Ap-Tucken är en 125:a med 11 friska hästar så upplevde vi det inte som någon direkt bedrift. Dock är vi ju ganska luttrade sedan turerna på Lanta och apberget mm så vanliga turister ska nog hålla sig borta från liknande äventyr, ungefär som "don't try this at home, we're professionals!" fast Thailand....
I övrigt sen sist!
En dag förra veckan åkte vi till Waghor Aquarium, som ligger runt en mil härifrån. Där fanns olika fiskar att titta på, samt en stor tank där det bland annat simmade hajar. Höjdpunkten var när en dykare matade djuren. De verkade faktiskt rätt mätta och ointresserade av småfisken han försökte truga på dem. Man fick inte fota med blixt därinne, så många bilder har vi inte att visa.
Snabb och riskfri dykutflykt...
En fin fontän utanför akvariet.
Lekstund innan akvariebesöket!
Saker man kan finna efter vägen här i krokarna!
Andehus i stor mängd. Fabrik eller andehusaffär kanske?
Bananplantor med en och annan klase kvar på.
Även runt palmerna behöver det uppenbarligen plöjas.
Här är mat-tucken som brukar åka omkring här i byn. Se grillen till vänster. Medan vi åkte bakom hann kycklingbitarna på den vändas ett par gånger.
Aj!
Idag har Karl fått stifta bekantskap med den thailändska tandvården...
En övertrött och lätt speedad fyraåring dök med huvudet och framtänderna före ner i golvet igår kväll. Efter tjugo minuter hade blodet sluta rinna och Karl lugnat ner sig så pass att vi kunde konstatera att tänderna var något sånär på plats. Det största blodflödet kom av ett rejält bett i tungan. Efter en rejäl stunds vrål, gråt o hick somnade han en timme senare, lille putten.
I morse fick vi (med visst bistånd av trädgårdsmästaren som kan lite engelska) kontakt med en tandläkarklinik i Prachuap. Samma trädgårdsmästare samt vakten och ett par av städerskorna fixade med gemensamma krafter fram en taxi åt oss och en kvart senare var Karl och Toya på väg till stan.
Jajemensan, chauffören visste visst vart vi skulle när jag frågade honom. Vi klev intet ont anande av taxin inne i P, men jisses vad folk det var på kliniken... Vi hade hamnat på sjukhuset!
Vid informationsdisken försökte de få mig att fylla i journalpapper på Karl, men efter att jag ett tag envisats med att fråga efter "Dentist" och ""Doctor Natapong", peka på Karls tänder och på andra sätt visa att han inte alls var speciellt sjuk, klarnade det. Tur att jag hade med telefonnumret till tandläkarkliniken, för när det var när infopersonalen ringde det som de förstod vart vi hade tänkt oss. Hon försökte förklara var Dr Natapongs klinik låg, men hennes ansträngningar var ganska förgäves, då min thailändska är obefintlig. Till slut fick jag några ord skrivna i min anteckningsbok och med hjälp av dem hittade chauffören rätt klinik...
Puh! Väl på plats fick vi vänta tre kvart eller så innan vi fick träffa doktorn. Det var en toppenkille som både tog sig tid att vänta ut Karl (som inte var så himla pigg att visa tänderna) samt pratade engelska (nåt man verkligen inte kan ta för givet här). Vi fick smärtstillande med oss hem, mycket mer var inte att göra. Framtänderna sitter lite löst, men växer troligen fast igen. Kanske har tandanlag under skadats, får röntga hemma i Skärblacka.
Taxan hos tandläkaren hamnade på 50 bath (12 kr...), medan taxin sprang upp i 800 bath (170 kr). Inget direkt att bråka om, då K o jag hade en sjusitsig minivan m privatchaufför som stod o väntade utanför tandis...
Att Karl sen fick en sticka i fingret när han körde racer med sin nya, stora polisbil (tröstpresent...) har ju inte bättrat på humöret idag. Dessbättre kunde vi få bort den efter ett par timmars lirkande och milt våld.
Här är stickan äntligen borta och humöret på topp!
Nu ikväll har han kommit på knepet att tugga bara med kindtänderna, efter att vi lockat med favoritfika: thailändska munkar. Två och en halv sån till kvällsmat bör hålla honom mätt till i morgon bitti...Det i kombination med ytterligare en tröstpresent, ett militärtåg köpt på onsdagsmarknaden gör att han är sitt vanliga glada jag igen. Mutor, mutor!
Det kan vara lite svårt att äta med bara kindtänderna. Konstigt nog gick munkar bättre än potatismos, hur det nu kan komma sig ;-)
Har ni åkt med den hela vägen hit?
Att namnge ett barn eller fordon är inte alltid så lätt men för vår MC med sidovagn föll det sig naturligt att få namnet "Ap-Tucken"! Vår ap-ätne trotjänare tog oss förra lördagen återigen till Burmas gräns där det var marknad.
Peter handlar lunchmat
När vi satt och åt lunch i vårt fordon kom det fram en svensk familj och började prata. De började konversationen med "Har ni åkt med den hela vägen hit?"... Med tanke på att det bara är drygt två mil och Ap-Tucken är en 125:a med 11 friska hästar så upplevde vi det inte som någon direkt bedrift. Dock är vi ju ganska luttrade sedan turerna på Lanta och apberget mm så vanliga turister ska nog hålla sig borta från liknande äventyr, ungefär som "don't try this at home, we're professionals!" fast Thailand....
I övrigt sen sist!
En dag förra veckan åkte vi till Waghor Aquarium, som ligger runt en mil härifrån. Där fanns olika fiskar att titta på, samt en stor tank där det bland annat simmade hajar. Höjdpunkten var när en dykare matade djuren. De verkade faktiskt rätt mätta och ointresserade av småfisken han försökte truga på dem. Man fick inte fota med blixt därinne, så många bilder har vi inte att visa.
Snabb och riskfri dykutflykt...
En fin fontän utanför akvariet.
Lekstund innan akvariebesöket!
Saker man kan finna efter vägen här i krokarna!
Andehus i stor mängd. Fabrik eller andehusaffär kanske?
Bananplantor med en och annan klase kvar på.
Även runt palmerna behöver det uppenbarligen plöjas.
Här är mat-tucken som brukar åka omkring här i byn. Se grillen till vänster. Medan vi åkte bakom hann kycklingbitarna på den vändas ett par gånger.
Bland apor och vattenfall
En dryg vecka har gått sedan vi kom till Huay Yang och vi har som smått börjat acklimatisera oss och hitta de saker som vi behöver. Dagarna rullar på och nu är det mindre än tre veckor kvar tills att vi ska åka hem till Sverige igen.
Under den gångna veckan har vi varit med om en del skräckfyllda upplevelser som ni kan läsa mer om längre ned...
Men först börjar vi lite mjukt med bilder från vårt boende i Orchid 1 här i Huay Yang.
Så här har vi det
Här kommer lite bilder från Orchid 1, området där huset ligger samt lite bilder från byn.
Vid infarten till Orchid 1. Parkområde till vänster, en rad hus till höger. Det som syns bäst på bilden är grannhuset, "vårt " ligger som nummer två i bild.
Detta är ingen rånare utan en av personalen i området som hälsar på barnen. Solskydd á la Thailand!
Det fina parkliknande området mellan husen här i Orchid 1. I bakgrunden vakthuset vid grinden. Alltid bemannat av en trevlig vakt som gärna hjälper till med lite av varje!
Elsa med badring på väg in i poolområdet, två hus bort. Kolla in buskarna vid var sin sida om trappan: de är klippta som elefanter!
Poolområdet från andra hållet. En liten barnpool, en bubbeldito samt en större djupare. Svalkar skönt!
Fina orkidéer (tror jag i alla fall), på ett träd vid restaurangen Jacks där vi äter då och då.
Lunchen brukar vi gå ut och äta, medan vi ofta tar hem middagsmat. Skönt att vara hemma när barnen börjar bli trötta.
Båtar i fina färger vid hamnen.
Elsa blir duschad av storebror på köksaltanen ibland. Skönt i värmen!
Lite lek i väntan på maten! Brrrum!
Vattenfallet i Huay Yang
Huay Yang har en nationalpark några kilometer från där vi bor så vi åkte dit förra torsdagen. Efter att ha besökt nationalparken på Koh Lanta så hade vi inte speciellt höga förväntningar, gissa om vi blev positivt överaskade! Snacka om skillnad! Bara att ta sig till Koh Lantas nationalpark var ett äventyr men att efter att ha betalt över femhunda bath i inträde behöva se en massa skräp och inte kunna köpa nåt att dricka var en besvikelse. Att sen utsikten var bedårande vägde inte upp. Denna nationalpark var mycket bättre skött. Inget skräp alls, vilket kan ha att göra med de frekvent utplacerade men skickligt dolda papperskorgar i form av stubbar.
Papperskorg!
Lite svårt att fånga på bild, men många av träden var otroligt mäktiga!
Elsa och Peter undersöker en lian, eller vad det kan vara!
Samma "lian" fortsätter uppåt i trädtopparna!
En bit upp på vägen mot vattenfallet fanns ett andehus. Varianten med "skyltdockor" vid sidan har vi aldrig sett förut.
Den thailändska kungen och drottningen är ständigt närvarande, så även i nationalparken.
Vi har hittills inte varit på en enda restaurang eller annan inrättning som inte har åtminstone ett kort på kungen.
Del av det långa vackra vattenfallet. På vägen ner samlas vattnet i flera små dammar där det var gott om fisk. Enligt uppgift ska de vara trevliga att bada i, får se om vi åker dit igen nån dag framöver och tar med badkläder.
I parken på väg in i nationalparken, riktigt fint!
Apberget
I går tisdag gjorde vi en utflykt till huvudstaden i den här provinsen med samma namn: Pracuap Kiri Khan. Den ligger runt två och en halv mil norrut och har cirka 15 000 invånare. Vi tog tucken dit, här får man köra det mesta på motorvägen... Efter att ha lunchat tog vi sikte på en av stadens begivenheter, apberget...
Puh, skräckupplevelsen hade börjat! Apskrällena hade näsor som spårhundar och humör som vaktdito...
Tips nummer ett: Läs varningsskyltarna innan nu blir pålurade jordnötter av en enträgen försäljare. Tips nummer två: Ha inte med något ät- eller drickbart... Det står på varningsskyltarna. Tips nummer tre: Parkera inte ert inhyrda fordon med stoppade soffor i närheten av nämnda apberg...
Varningsskylt...
Så snart vi inhandlat jordnötspåsar av ovan nämnda försäljare blev vi i princip anfallna av ett gäng apor som länsade ryggsäcken. Den var dessbättre placerad i tuckens lastkorg, annars hade man haft apdj. på ryggen... När vi försökte schasa bort apskrället visade den tänderna och fräste vilket fick till följd att vi, troligen klokt nog, backade undan. De största rackarna var nästan i storlek med Karl och tänderna såg vassa ut.
Skam den som ger sig. Vi tog sikte mot den 396 trappsteg långa trappan upp på berget och började klättringen. Vädret var soligt, som ofta här, så vi hade handlat på oss vatten i tillräcklig mängd, trodde vi.
På vägen upp började denna apa morrande dra och slita i nämnda vattenflaska, så det var bara att släppa... När vi passerade på nervägen var det endast plastbitar och en vattenpöl kvar.
Vi blev följda på vägen upp av en thailändare som vi tror var tänkt att beskydda oss från närgångna apor, men han var snabb och spänstig i trappan. Toya kom på efterkälken och fick en apa hängande i klänningen... Vi hade glömt Elsas tetra med chokladmjölk i facket utanpå ryggsäcken, vilket den nosade rätt på och nöp.
Väl uppe på berget var det en hänförande utsikt ner över stan, men vi hade, som ni kanske förstår, inte ro att stanna nån längre tid och njuta.
Nere igen styrde vi kosan mot tucken bara för att märka att någon (undra vem) bitit stora hål i dynorna samt ätit upp skattemärket.
Under den gångna veckan har vi varit med om en del skräckfyllda upplevelser som ni kan läsa mer om längre ned...
Men först börjar vi lite mjukt med bilder från vårt boende i Orchid 1 här i Huay Yang.
Så här har vi det
Här kommer lite bilder från Orchid 1, området där huset ligger samt lite bilder från byn.
Vid infarten till Orchid 1. Parkområde till vänster, en rad hus till höger. Det som syns bäst på bilden är grannhuset, "vårt " ligger som nummer två i bild.
Detta är ingen rånare utan en av personalen i området som hälsar på barnen. Solskydd á la Thailand!
Det fina parkliknande området mellan husen här i Orchid 1. I bakgrunden vakthuset vid grinden. Alltid bemannat av en trevlig vakt som gärna hjälper till med lite av varje!
Elsa med badring på väg in i poolområdet, två hus bort. Kolla in buskarna vid var sin sida om trappan: de är klippta som elefanter!
Poolområdet från andra hållet. En liten barnpool, en bubbeldito samt en större djupare. Svalkar skönt!
Fina orkidéer (tror jag i alla fall), på ett träd vid restaurangen Jacks där vi äter då och då.
Lunchen brukar vi gå ut och äta, medan vi ofta tar hem middagsmat. Skönt att vara hemma när barnen börjar bli trötta.
Elsa blir duschad av storebror på köksaltanen ibland. Skönt i värmen!
Lite lek i väntan på maten! Brrrum!
Vattenfallet i Huay Yang
Huay Yang har en nationalpark några kilometer från där vi bor så vi åkte dit förra torsdagen. Efter att ha besökt nationalparken på Koh Lanta så hade vi inte speciellt höga förväntningar, gissa om vi blev positivt överaskade! Snacka om skillnad! Bara att ta sig till Koh Lantas nationalpark var ett äventyr men att efter att ha betalt över femhunda bath i inträde behöva se en massa skräp och inte kunna köpa nåt att dricka var en besvikelse. Att sen utsikten var bedårande vägde inte upp. Denna nationalpark var mycket bättre skött. Inget skräp alls, vilket kan ha att göra med de frekvent utplacerade men skickligt dolda papperskorgar i form av stubbar.
Papperskorg!
Lite svårt att fånga på bild, men många av träden var otroligt mäktiga!
Elsa och Peter undersöker en lian, eller vad det kan vara!
Samma "lian" fortsätter uppåt i trädtopparna!
En bit upp på vägen mot vattenfallet fanns ett andehus. Varianten med "skyltdockor" vid sidan har vi aldrig sett förut.
Den thailändska kungen och drottningen är ständigt närvarande, så även i nationalparken.
Vi har hittills inte varit på en enda restaurang eller annan inrättning som inte har åtminstone ett kort på kungen.
Del av det långa vackra vattenfallet. På vägen ner samlas vattnet i flera små dammar där det var gott om fisk. Enligt uppgift ska de vara trevliga att bada i, får se om vi åker dit igen nån dag framöver och tar med badkläder.
I parken på väg in i nationalparken, riktigt fint!
Apberget
I går tisdag gjorde vi en utflykt till huvudstaden i den här provinsen med samma namn: Pracuap Kiri Khan. Den ligger runt två och en halv mil norrut och har cirka 15 000 invånare. Vi tog tucken dit, här får man köra det mesta på motorvägen... Efter att ha lunchat tog vi sikte på en av stadens begivenheter, apberget...
Puh, skräckupplevelsen hade börjat! Apskrällena hade näsor som spårhundar och humör som vaktdito...
Tips nummer ett: Läs varningsskyltarna innan nu blir pålurade jordnötter av en enträgen försäljare. Tips nummer två: Ha inte med något ät- eller drickbart... Det står på varningsskyltarna. Tips nummer tre: Parkera inte ert inhyrda fordon med stoppade soffor i närheten av nämnda apberg...
Varningsskylt...
Så snart vi inhandlat jordnötspåsar av ovan nämnda försäljare blev vi i princip anfallna av ett gäng apor som länsade ryggsäcken. Den var dessbättre placerad i tuckens lastkorg, annars hade man haft apdj. på ryggen... När vi försökte schasa bort apskrället visade den tänderna och fräste vilket fick till följd att vi, troligen klokt nog, backade undan. De största rackarna var nästan i storlek med Karl och tänderna såg vassa ut.
Skam den som ger sig. Vi tog sikte mot den 396 trappsteg långa trappan upp på berget och började klättringen. Vädret var soligt, som ofta här, så vi hade handlat på oss vatten i tillräcklig mängd, trodde vi.
På vägen upp började denna apa morrande dra och slita i nämnda vattenflaska, så det var bara att släppa... När vi passerade på nervägen var det endast plastbitar och en vattenpöl kvar.
Vi blev följda på vägen upp av en thailändare som vi tror var tänkt att beskydda oss från närgångna apor, men han var snabb och spänstig i trappan. Toya kom på efterkälken och fick en apa hängande i klänningen... Vi hade glömt Elsas tetra med chokladmjölk i facket utanpå ryggsäcken, vilket den nosade rätt på och nöp.
Väl uppe på berget var det en hänförande utsikt ner över stan, men vi hade, som ni kanske förstår, inte ro att stanna nån längre tid och njuta.
Nere igen styrde vi kosan mot tucken bara för att märka att någon (undra vem) bitit stora hål i dynorna samt ätit upp skattemärket.
Nästan i Burma
var vi i morse då det var dags att förlänga våra 60 dagars visum med ytterligare 30 dar. Idag har vi nämligen varit i Thailand i 59 dagar så det var hög tid att förnya våra visum innan de 60 dagarna tog slut. Innan vi kom till Huay Yang var vi inställda på att behöva åka till Hua Hin för att förnya dem men då fick vi veta av Anders och Berith att det kunde göras vid Singkhon Immigration Office vid gränsen till Burma istället. Vi blev kl 10:00 hämtade av en bil som beställts åt oss och var hemma igen kl 12:00. Smidigare kan det knappast bli!
Singkhon Immigration Office
Ungefär 30 minuters bilresa nordväst från Huay Yang ligger Singkhon Immigration Office. Så här ser kontoret ut där vi förnyade våra visum. Vi fick hjälp av Som som körde oss och personalen som jobbade där att fylla i blanketterna så det gick riktigt fort.
Här inne fyllde vi i ansökningarna för Toya och mig. OBS! Vi behövde inte förnya barnens visum!!! Vi hade läst om reglerna kring visum att alla under 7 år inte får några böter när deras visum gått ut men vi ville inte chansa och tog med barnen och deras pass till kontoret, men vi slapp ändå förnya dem.
Här fyller Peter i blanketterna för visumansökan.
Elsa hjälper tjänstemannen att kontrollera våra visumansökningar, inget lämnas åt slumpen när hon är med....
Vår nye vän
På Koh Lanta delade vi på en Tuc-Tuc med familjen Billter men nu har vi en egen! Kanske inte en äkta Tuc med tak och extrastor backspegel men en pigg krabat i sina bästa år, betydligt piggare än "Polisens gullgosse numbro uno".
På tisdagmorgon stod detta fordon parkerat på vår uppfart, snacka om service! En 125cc MC med sidovagn och styrbroms som gör att man slipper blåhålla i styret vid varje hastighetsförändring.
Karl pejlar in regnet med sin hemmagjorda slagruta... Det föll en hel del denna dag så hans kontruktion måste fungera!
Karusellbordet
Barnen har till vårt stora förtret hittat en funktion i bordet som kan användas till annant än vad det var tänkt för.
Här åker de karusell för fullt. Mittendelen på bordet går att snurra vilket är praktiskt i bland.
Framme i Huay Yang!
Måndagen den 10/11 lämnade vi Koh Lanta efter 8 veckor.
Farväl Kaw Kwang Beach Resort
Karl passade på att ta farväl till vattenhjulet utanför deras Spa.
Utanför vårt hotellrum fanns ett Spa för kropp och själ. Ingen av oss testade någon v deras tjänster men Karl var där och lekte med deras saker.
Resan
klockan 09:00 blev vi hämtade av en mini-buss sm rattades av "Ayrton Sennas okända bror".... Alla som följt Formulett vet att Ayrton Senna var en riktig legend som körde fort....
Närbild på den lastade familjen
Bilderna togs innan vi bevittnade hastighetsrekordet mellan Lantas båda färjor.... Drygt 100 där det bara var 50 var ingen ovanlighet...
Mini-bussen hade DVD som uppskattades av Karl, den enda som vågade släppa blicken från vägen.
Elsa passade på att vila i barnstolen.
Det var motorväg från Krabi till Huay Yang så resan gick smidigt. Motorvägarna här har inte som hemma planskillda korsningar utan man måste åka förbi där man ska svänga för att sedan göra en "rundpall" från omkörningsfilen för att komma över till höger sida! Med tanke på att det är tillåtet att köra 120Km/h så gäller det att vara försiktig...
Framme i Huay Yang
Efter ca 9 timmar ute på vägen var vi framme. Huay Yang ligger på östkusten där Thailand är som "smalast" och Koh Lanta ligger på västkusten så vår resa korsade landet från kust till kust så att säga.
En liten karta över byn som jag hittade på Orchid 1 hemsida
En karta över området Orchid 1 som också är hämtad från deras hemsida
Vi bor i huset som på bilden heter "A3" om någon skulle ha vägarna förbi medans vi är här.
När vi kommit fram blev vi mottagna av Anders och Berith som äger huset.
Barnen stormtrivdes direkt och började genast leka. Anders och Berith hade några hattar liggande i huset som Karl och Elsa genast började prova.
Mer information om Orchid 1 och Huay Yang hittar ni här
Orchid 1 hemsida
Det var allt för denna gång. Idag ska vi utforska omgvningarna, handla och hyra motorcykel.
Kaw Kwang Beach Resort
Nu har vi sovit tre nätter hos Twin Bays granne, Kaw Kwang Beach Resort, och börjar känna oss som hemma. Flytten hit var inte speciellt komplicerad då vi endast behövde flytta några hundra meter. Här bor vi i ett hotellrum och har tillgång till internet på rummet!!! Trådlöst internet med ca 2% motagning om man sitter framför dörren.... Dessvärre så är stabiliten inte riktigt som hemma och uppkopplingen har inte fungerat på hela helgen. Men nu fungerar den och då passar vi på att lägga upp lite bilder.
Så här ser det ut från fönstret i vårt rum
En närbild på Peter och Karl i poolen.
Här tittar vi på lite film innan det är dags att sova. Ingen av de Thailändska TV kanalerna lockar någon i familjen och då är det tur att vi har en dator med en välfylld hårddisk!
Nu när intenet började fungera igen så kunde vi till och med köra lite spel från Sveriges Radios hemsida vilket uppskattades av den yngre generationen.
Men det är inga problem att klara sig utan dator och internet. Här håller till exempel Axel på att köra Elsa i Karls "Blixtenväska", Elsa McQueen?!?
Vid receptionen finns en bokhylla med lite böcker som man får låna.
Från vår rumsdörr ser vi ner till restaurangen.
Receptionen ligger under taket innanför restaurangen. Här har man en fin utsikt över poolen och havet när man sitter och äter.
Lanta Old Town
I måndags hyrde vi ett par motorcyklar och åkte en sväng till Lanta Old Town. Vägen dit är trevlig och utsikten är väldigt vacker. Vi stannade och fyllde på vätska på en restaurang uppe på berget med en enorn utsikt. Tyvärr lyckades vi inte fånga denna fina utsikt på någon bild, eller känslan av att sitta vid ett stup.
På vägen till Lanta Old Town såg vi en besinmack som såg ut att vara hämtad från någon gammal svart-vit film.
Lägg märke till pumparna direkt i oljefaten, snacka om vintage...
Detta var allt för denna gång. Om internetgudarna står oss bi så återkommer vi om några dagar med lite mer bilder.
